42 195m senare
Nu har det gått en hel vecka sedan jag sprang Stockholm Marathon och jag har fortfarande ont i benen. Korkat säger vissa men de flesta (inklusive jag) är jävligt imponerade. Mattias bad mig att skriva “några” rader om loppet och det gör jag så gärna.

Jag hade stigit upp i god tid efter en lång natts sömn. Det kändes väldigt bra i kroppen men jag var ändå lite nervös. Skulle jag ha ätit mer till frukost? Drack jag tillräckligt mycket innan? Hur som helst så kom jag till Östermalms IP ungefär en timme innan loppet startade. Jag passade på att köpa en keps som jag kunde ha på mig under loppet.

I startfållan stod tiden still. Kommentatorerna sa säkert 100 gånger att det var 5000 finnar med i loppet. När väl starten gick tog det ändå c:a två minuter att komma till startlinjen, så mycket folk var det. Jag körde slalom mellan löpare Valhallavägen fram och hamnade tillslut bredvid 3.15-farthållarna. Det gjorde mig lite orolig: Sprang jag för fort? Till slut sprang de lyckligtvis ifrån mig.

De första tre milen gick väldigt bra. Det var visserligen fruktansvärt varmt men duscharna och en nerblött keps räckte långt. Jag hade vissa känningar av mina ljumskar som varit lite småskadade under våren men det gick över.

Mina föräldrar och min moster stod och hejade på mig vid Kungsträdgården båda varven (och även några andra kompisar andra varvet), detta gav otroligt stöd.

Det var väl ungefär när jag passerat 30km-skylten som det nästan tog stopp. Efter att ha passerat slottet och kommit fram till Slussen gick jag sönder. Jag började känna smärtor i vader och lår. Längs hela södermälarstrand blev det bara värre och värre. Asfalten bankade som hammarslag mot fotsulan, smalbenen värkte precis under knäna.

När jag rundade Rålambshovsparken haltade jag nästan fram. Vid stadshuset stannade jag och tog två stora muggar cola. Därefter var det ren plåga de sista kilometerna.

Om min familj gav mig stöd vid Kungsan så var det inget mot hur bra det kändes strax innan 40km-flaggan. Där stod nämligen Vici och hejade på. “Kom igen nu Calle!” ekade i huvudet de sista två kilometerna”. Vid passagen av 40km-flaggan tänkte jag att jag skulle lägga in en extra växel, en dum tanke. Jag tryckte på ett steg och sen låste sig hela högervaden i kramp. Det tog några hundra meter att dra loss den igen.

Det starkaste minnet från hela loppet var ändå att komma in på stadion, att runda kurvan och springa i mål. “Skönt” ska jag inte säga, för det var det inte. Jag hade ont i kroppen och mådde förjävligt, men jag hade klarat det.

En del har frågat om jag ska göra det igen, och svaret är: självklart, minst 24 gånger till.